popkalendern.

Ensam inte stark

Petra Marklund

Glad första december, och välkomna till den fjärde upplagan av Popkalendern! För nykomlingar består denna kalender av 24 svenska album, ett om dagen fram till julafton, rangordnade efter mina personliga preferenser. Förhoppningsvis hittar du något som passar just dig i smaken! Nu kör vi.

Petra Marklund öppnar årets kalender med sitt andra album på svenska under sitt riktiga namn istället för sitt alias September. Precis som hennes föregående skiva så är Ensam inte stark regelrätt, modern pop till skillnad från den dansmusik hon gjorde tidigare. Denna gång är det ett tyngre sound som mer ofta än sällan påminner om Kent, något som enkelt kan förklaras med att Kent-sångaren Jocke Berg har varit med och skrivit ett flertal av låtarna.

“Jag gör vad som helst, bara det berör, men vem gör jag det för?”

Mitt bekymmer med Petra Marklund har tidigare varit att musiken har låtit för mycket som massproducerad pop och för lite som något som faktiskt är ärligt och på riktigt. Jag måste dock erkänna att Ensam inte stark är ett jättestort steg i rätt riktning. Den här gången tror jag på det som Petra sjunger.
Det är kanske det allra viktigaste.

Härskarkonst

1987

Kalendern fortsätter från en veteran till ett debutalbum.
1987, eller Victor Holmberg som han egentligen heter, har med Härskarkonst släppt ett av årets kanske mörkaste album.

Det är vemod, mörka toner och blottade känslor snyggt inbäddat i en passade RnB-popskrud.

Höjdpunkten på albumet för mig är Ocean, där 1987 inte drar sig för att sjunga om känslan när en tid som en gång var vacker och något fint är förbi och det bara finns ångest kvar.

“Jag vill aldrig se och höra något från dig mer, jag går hellre in i koma än att känna det”

Det är just detta som gör Härskarkonst till ett album som inte borde missas; texterna berättar kompromisslöst om dom känslor som ibland kan vara svåra att sätta ord på. Det är ett album som inte alltid är lätt att lyssna på, men väl värt besväret.

Kör från noll

Vapenbröder

Vapenbröder har nyligen gjort succé i radioprogrammet P3 Osignat, där dom lyckades hamna på förstaplatsen tre veckor i rad. Helt rättfärdigat, enligt mig.
Jag fattade tycke för bandet i och med deras debutalbum Elva Streck från 2012, och Kör från noll är definitivt en värdig uppföljare.

Det är melodiskt enkel och rak rockpop på svenska med en lagom blandning av upptempo- och långsammare låtar. Produktionsvärdet känns dessutom snäppet vassare än i debuten.

“Jag är lättretad men jag sprang ifrån er med hästlängder, snälla skjut mot mig mer”

Det är i texterna som Vapenbröder skiner som mest. Oavsett om dom vädrar sina åsikter mot ett visst politiskt parti som i “Nej tack” eller sjunger om rädslan för att inte ha några framtidsplaner som i “Hur länge till“, så hör man hur låtarna kommer rakt ifrån deras hjärtan.

fotnot: Kör från noll släpptes den 30 december 2014, vilket jag tycker är tillräckligt nära 2015 för att få vara med.

Growing up is for trees

I'm From Barcelona

I’m From Barcelona är jättebandet som består av 28 musiker med en hel rad olika instrument. 2006 släppte dom deras debutalbum Let Me Introduce My Friends. Det albumet har betytt väldigt mycket för mig, då det var en av dom första popskivorna som jag fastnade för på riktigt och som sakta men säkert började omformningen av min musiksmak till vad den är idag.

Efter första skivan har dom släppt ytterligare album som inte har tilltalat mig på samma sätt men med Growing up is for trees känner jag hur dom hittar tillbaka till samma känslor dom lyckades beröra hos mig för nästan tio år sedan. Det är enkla popmelodier och texter som tillsammans blir något betydligt större än dess beståndsdelar.

“Even if I was dreaming, it doesn’t mean I wasn’t there”

Growing up is for trees är inte ett fulländat album, men det är stundtals fantastiskt och håller en hög nivå hela vägen ut. Musikglädjen, som alltid har varit I’m from barcelonas triumfkort, lyser starkare än vad den gjort sedan debuten.

Elin Bell

Elin Bell

När jag letade efter information om Elin Bell efter att jag upptäckte hennes självbetitlade debutalbum kom det som en överraskning för mig att hon var med i Melodifestivalen 2013 under sitt födelsenamn Elin Petersson.

Musikstilen på albumet är betydligt tyngre och mörkare än hennes festivalbidrag, något som bara är plus i min bok. Det är väldigt snyggt och noggrant producerat med en genomgående häftig ljudbild.

I dagens Spotify-baserande musikklimat, där det är enkelt att trycka igång första spåret på en skiva och avgöra därifrån om det är värt att fortsätta lyssna, så är det extremt viktigt att den inledande låten fångar intresset. Grey is all lyckas inte bara med det hos mig; jag håller den som en av dom starkaste albuminledningarna jag har hört i år. Det är mörker och hjärtesorg i en magiskt bra låt.

“Cold december, broken promises. There’s no meaning, my heart’s bleeding”

Resten av låtarna fortsätter på temat som slås in från första låten och bygger ett album som är lika mörkt och sorgset som det är värt att lyssna på.

One

Kate Boy

Vi behåller det mörka melodiska ljudlandskapet från gårdagens lucka men vrider ner på ångesten och skruvar upp dansstämningen istället.

Jag har hållit ett vakande öga över bandet Kate Boy sedan jag hörde den utomordentligt bra singeln Northern Lights för något år sedan. I år släpptes äntligen debutalbumet och det gjorde mig inte besviken.

“We like the word dynamic, we like to use it a lot. But there’s nothing dynamic about staying in the same damn spot”

Det är dansant elektronisk pop med en mörk underton som gör sig väldigt bra med sångerskan Kate Akhursts röst. För dom som tycker att energin har varit lite för låg i dom tidigare luckorna så är det ett problem som inte finns i One. Med ett få par undantag så är det fullt tryck från början till slut, med tunga och väldigt snyggt producerade melodier.

Det är ett  lättlyssnat album med låtar som sätter sig på hjärnan. Typiskt bra pop, alltså.

Vår/Sommar -16

Min Stora Sorg

För er som följde med i förra årets kalender så var Min Stora Sorg, eller Anso som hon även kallar sig, med med sitt debutalbum MVH Anso M$$; ett album vars styrka var ärligheten och trovärdigheten som lämnade ett stort avtryck på mig. Hon fortsätter i samma spår med Vår/Sommar -16.

Precis som i hennes föregående album pendlar soundet mellan glada toner och ett tungt mörker, något som även går ihop med texterna.

“Och varje gång jag räddat dig så har jag också räddat mig”

Varje låt känns som att öppna en dagbok någon annan har skrivit och läsa ett stycke som inte är menat för någon annan att läsa. Det är historier som verkar sluta lyckligt mellan två parter, och historier där personen i fråga känner sig fullkomligt övergiven.

Vår/Sommar -16 känns dock mer hoppfull än sin föregångare och lämnar mig med en varm känsla i kroppen när sista låten fadeat ut.

Glömska

Slowgold

Välkommen till den andra tredjedelen av kalendern! Tiden går fort och musiken blir bara bättre och bättre.

Slowgold är Amanda Wernes projekt där hon tillsammans med resten i bandet spelar vad dom själva kallar för prärierock. Jag har svårt att placera in musiken på Glömska i en genre, förutom just prärierock. Det är musik jag kan tänka mig spelas i mitt huvud när jag går ensam över stora grässlätter.
Det är drömskt, långsamt, lite udda men samtidigt väldigt bra.

“Men du såg ingenting, och du ser nog fortfarande ingenting”

Amanda Werne har en sån röst som jag nog aldrig kan tröttna på. Det är tonsäkert och vackert samtidigt som det är någonting med hennes ton som fångar mitt intresse varje gång.

Sången passar perfekt till den lågmälda musiken och tillsammans blir det ett album som nog bäst kan beskrivas som långsamt guld.

Vestiges & Claws

José González

José González fick sitt stora genombrott med låten Heartbeats, en cover av en The Knife-låt. Den avskalade versionen med enbart en gitarr och Josés sång tog världen med storm och det är lätt att förstå varför när man lyssnar på den.

Vestiges & Claws bygger på gitarr och sång precis som hans genombrott. Det är låtar med skön rytm som är melodiskt intressanta utan att för den delen bli för komplicerade.

“Why didn’t I see, the forest on fire behind the trees”

Framförfallt så är det sången som lyfter albumet. José González har en röst är mjuk på precis rätt sätt, som har en förmåga att få mig att slappna av på rekordtid.
Vestiges & Claws tar mig till en annan plats i 42 minuter, en resa jag gladeligen gör om.

Ska vinna en miljon inatt

Jonas Bergsten

Jonas Bergstens debutalbum Ska vinna en miljon inatt tar efter där EPn Ingen av oss är väl hård på riktigt slutade, och återanvänder samtliga sex låtar samtidigt som fem nya läggs till. Jag var till en början rädd för att han hade bränt allt krut på EPn och att resten av låtarna bara var utfyllnad. Så är lyckligtvis inte fallet.

Precis som på EPn är det rak och enkel poprock med texter som slår hårt.

Allra bäst blir skivan i Snutansikte, en av mina mest spelade låtar det här året. Kombinationen med den ärliga och desperata texten om killen som har förlorat sin flickvän, och den glada gitarrbaserade musiken är fantastisk och gör låten mycket mer dynamisk än om musiken hade följt temat på ett mer traditionellt sätt.

“han försöker ta henne till den mörka sidan, men jag vet att jag kan få henne att glömma honom”

Ska vinna en miljon inatt är ett riktigt bra debutalbum som lyckas bygga på en redan bra EP och göra den ännu bättre.

Wilderness

Ola Salo

Nu har vi passerat gränsen för tvåsiffrigt i kalendern och musiken blir bara bättre och bättre.

Ola Salo behöver knappt en presentation. Den före detta The Ark-frontfiguren drog igång sin solokarriär med en rivstart efter att ha deltagit i programmet Så Mycket Bättre, och i år släppte han sin solodebut Wilderness.

Musiken är poppigare än vad jag minns att The Ark var, med låtar som ibland även känns som både disco och funk. Det låter dock väldigt bra och i låtar som How I Kill och Go On Go On visar han att han står väldigt stabilt på egna ben.

“Save me, let this day be over, tell me then who won the war”

Ola Salo skiner som mest när han visar hur bra han hanterar dynamiken i rösten; från att sjunga försiktigt i versen till att pressa ut precis allt i refrängen. Just där och då är det inte många sångare i Sverige som kan slå honom på fingrarna.

Kiddo

Tove Styrke

Tove Styrke har vuxit inom sin musikalitet och hittat en egen stil med sitt andra fullängdsalbum Kiddo, långt bort från det idol-vatten där hon började. Det låter svängigt och lekfullt samtidigt som allvaret finns i texterna.

Just lekfullheten i musiken kommer fram som allra bäst i mitt favoritspår på skivan och min mest spelade låt denna sommar; Number One. Det är en fantastisk poplåt som satte sig på min hjärna direkt och fortfarande gör mig glad när den går igång.

“Oh my, the more I try the closer I get to wasting time”

Hela albumet är väldigt välproducerat utan att kännas konstlat, effekterna både i melodierna och på Toves röst passar in perfekt.

Jag har länge sagt att Tove Styrke är det bästa som har kommit ur svenska Idol och med Kiddo så bekräftar hon mitt påstående.

Det var inte med meningen

Madi Banja

Madi Banja kom som en frisk fläkt till radion med sin första stora hit Inga Problem förra året, där han introducerade sin mycket speciella, autotuneade och bräckliga stämma. I somras kom uppföljande singeln Du och jag, där han med hjälp av Lorentz skapade den bästa sommarplågan på länge.

Det var inte med meningen innehåller dessa två guldkorn och ytterligare sex låtar som alla lyfts av Madi Banjas säregna sångstil. Ljudbilden känns igen från Lorentz fantastiska skiva från förra året, vilket inte är så konstigt eftersom samma producent har haft en finger med i spelet.

Jag blir som allra mest golvad av introlåten där just Lorentz öppnar upp med ett försiktigt “När jag går itu” och Madi lägger fram en väldigt stark skildring från sin verklighet.

“Så jag satsa allt, kanske jag tappa allt. Fair enough”

Jag kan förstå varför Madi Banja är lite av en vattendelare med sin röst som låter som att den kommer gå sönder när som helst. Personligen älskar jag det och efter det 25 minuter korta albumet vill jag bara ha mer.

Dark Bird Is Home

The Tallest Man On Earth

Tiden går och så även dagarna i popkalendern. Imorgon börjar den ärofyllda top 10, men innan dess har vi ett riktigt bra album kvar.

The Tallest Man On Earth gör ett kärt återbesök, efter att tidigare ha varit med i kalendern 2012 .

Det är folkpop på engelska med främst gitarr och Kristian Matssons sångröst. Min hjärna går direkt till Bob Dylan-tankar då sångstilen är lite liknande, men i musiken är det ganska mycket mer fart hos Tallest Man On Earth.

“And I could probably be patient but we just don’t have a hell lot of time”

Det är en väldigt behaglig lyssning från början till slut med toppar som Beginners och den lite långsammare Little nowhere towns där ett piano bryter av det gitarrbaserande.

The Tallest Man On Earth är en av sveriges bästa singer-songwriters, och i Dark Bird Is Home bevisar han återigen att han är värdig den titeln.

Sky City

Amason

..Och där var vi inne på starten av slutsträckan i kalendern. 10 luckor kvar, 10 fantastiska svenska album. Vill ni bara lyssna på 10 album från 2015 är det dessa du ska höra. Nu kör vi.

Amason är lite av en supergrupp från den svenska indiescenen; samtliga medlemmar har andra projekt på gång men samlas för att ihop göra alternativ pop på både engelska och svenska.

Det sistnämnda är en intressant twist på Sky City. Musiken får en annan känsla och tyngd när språket plötsligt byts mellan låtarna. Vi får höra två sidor av samma band som uppenbarligen behärskar låtskriveriet på båda språken.

“För många år av sår att slicka. Känns som man har gått ut med hål i fickan”

Sky City är ömsom lågmäld, ömsom lite mer fartfylld pop med mycket starka sånginsatser och framförallt har det ett sound som förändras och håller mitt intresse fullt ut hela vägen.

The Big Sleep

Deportees

Deportees är alternativrockbandet som tog ett rejält steg ut till populariteten med deras album Islands and Shores från 2011. I år släppte dom äntligen uppföljaren.

The Big Sleep känns, som namnet antyder, något mörkare än dess föregångare. Tempot är lite nedskruvat men soundet känns fortfarande mycket väl igen från deras tidigare verk. Det är indierockpop med en lite drömsk känsla samtidigt som dom inte svävar iväg för långt från verkligheten.

Den starkaste låten på albumet för mig är Love me like I’m gone. Det är kraftfullt och känslosamt utan att det på något sätt blir blödigt.

” If you love me like I’m gone, I will love you like I’m not ”

The Big Sleep är Deportees bästa album hittills. Varje låt har sin plats och verkar som byggstenar till ett väldigt, väldigt välkonstruerat poprockalbum.

The Green Stone

Daniel Norgren

Nu är det en vecka kvar till julafton! Julstämningen börjar infinna sig och förhoppningsvis även popkalenderspänningen.

Daniel Norgren släppte två album detta år; Alabursy släpptes i somras till kritikernas jubel och redan i höstas kom The Green Stone. Alabursy hade definitivt fått en plats i kalendern om det inte vore för att Daniel lyckades överträffa sig själv redan samma år.

Vi är tillbaka i folkrocklandskapet. Det instrumentala är avskalat med piano, gitarr och en orgel som varvar varandra. Det är mer ofta än sällan förtrollande vackert.

I waited for you är en av dom starkaste låtarna jag har hört i år. Känslomässigt slår den oerhört hårt och finstämdheten är nästintill helt maxad.

” I waited for you, all the way through, all the way down the line ”

The Green Stone känns ärligt, utlämnande och vackert. Precis som ett riktigt bra album ska kännas.

Lebensraum!

Jonathan Johansson

Jonathan Johansson är malmöiten som har gått från klarhet till klarhet med varje albumsläpp.
2013 släppte han musiken från draculapjäsen han själv medverkade i, i albumet Ett språk för dom dömda, och i år kom äntligen hans nya skiva Lebensraum!.

Albumets texter är ovanligt samhällsorienterade och handlar till stor del om det kaos som världen just nu står inför. Det är riktigt vasst och poetiskt skrivet, samtidigt som texterna framförs med en oerhört stor närvaro och känsla precis som Jonathan så ofta gör.

” Öppen för vissa, taggtråd för andra ”

Melodiskt blir det lite av en clash med dom allvarliga teman som behandlas på albumet. Det är väldigt tillbakalagt, poppigt och svängigt med melodier som sätter sig i min hjärna direkt. Det är ett väldigt smart grepp, att förkläda det allvarliga i poppiga melodier och det fungerar alldeles utmärkt.

Lebensraum! avslutas med Fuga, en av dom finaste låtarna jag har hört av Jonathan Johansson. Den är magiskt stark och avslutar skivan på bästa möjliga sätt.

Inget är vårt

Hagaliden

Välkomna till den första luckan på den sista raden i kalendern! Top 6 av sveriges bästa album från 2015. Håll i er.

Hagaliden är ett band från Göteborg som inte riktigt känns som resten av den musik som kommer från popstaden. I år släpptes albumet Inget är vårt och det är musik som är långt borta från både Håkans och The Tough Alliances Göteborg.

Låtarna skiftar vilt mellan mer regelrätt pop, som i det mycket starka öppningsspåret innan vi vissnar, för att sedan gå till rock med obligatoriskt gitarrsolo i Utanför mitt fönster och blir mer som en visa i En regelrätt dröm.

“ Dom sjöng om våren, dom sjöng att livet räcker till. Dom vet som vanligt hälften av ingenting ”

Det poetiska är den röda tråden som Hagaliden håller hårt i genom hela albumet oavsett hur musiken skiftar ton. Texterna talar inte i klarspråk utan tar omvägar med vackra ord som ger en väldigt stark känsla av finstämdhet. Detta, tillsammans med dom varierande, fina melodierna gör Inget är vårt till ett fantastiskt album.

Personer

Mattias Alkberg

Mattias Alkberg är kanske en av Sveriges mest effektiva artister. Han har släppt oräkneligt många album i olika konstellationer, skrivit flera diktsamlingar, och även bytt genrer. Förra året släppte han ett renodlat punkalbum men i år så är det pop som gäller.

Personer är både väldigt likt och väldigt olikt Mattias Alkberg. Olikt för att det inte låter som något jag har hört av honom tidigare men just detta kännetecknar honom på den senaste tiden. Här visar han att han även kan hantera mer elektroniskt låtande popmusik och han gör det med bravur. Autotune jobbar stenhårt och det blir en väldigt spännande och snygg effekt.

” Att få födas om igen, att bli nån annan än en själv. På det hela taget bättre vän, eller ännu hellre bara ingen ”

Det är, som vanligt när det gäller Mattias Alkberg, texterna som är det centrala. Mattias är en fantastisk låtskrivare och i Personer är det främst mörker som kommer fram, något som fångas väldigt bra i den tunga ljudbilden på albumet.

Även om skivan vid första anblick kan verka något svårlyssnad så rekommenderar jag att ge den en chans. Det är den värd.

Can you feel it?

Feelium

Dan före dan före julafton, det är nu dags för popkalenderns top 3. Tre hyfsat bra album, alltså.

Ibland dyker det upp musik lite från ingenstans. Feelium är ett band jag aldrig hade hört talas om innan jag såg att dom just släppt ett album. Jag började lyssna och blev knockad direkt.

Can you feel it? är pop på precis rätt sätt. Melodierna sätter sig som klister i mitt huvud och varje låt är i singel-klass och skulle kunna klara sig fint på egna ben.

” well, everything’s a joke in a world at war, so let’s party like it’s 2004 “

Det lånas snyggt från olika håll och kanter, med det mest uppenbara exempel “Lions Be Man“, som mer eller mindre har snott melodislingan från 90talsklassikern “I love you always forever” men gör om det till något bättre och alldeles eget.

Can you feel it? är musik som är full av passion och känsla. om Feelium hade varit ett grundämne så är det exakt vad detta album är gjort av.

Paradise Jokkmokk

Kitok

Nu är det bara en enda dag kvar till julafton. Dagens album är kanske inte vad man väntar sig att hitta i en popkalender, men det är minst sagt värt sin plats.

Magnus Ekelund spelade under några år väldigt bra popmusik under bandnamnet Magnus Ekelund & Stålet. 2014 bestämde han sig för att det var nog inom den genren och gav sig otippat på hiphop i bästa beastie boys-stil.

Rappen sitter väldigt tight och Magnus mycket speciella högpitchade röst passar onekligen bra i sammanhanget.

“Vem vill göra rock på svenska efter Hurula? ”

Man kan säga att Kitok är Magnus Ekelunds reinkarnation inom musiken, men lyssnar man på texterna och hur han framför dom i Paradise Jokkmokk så känns det snarare som att han har hittat tillbaka till sitt sanna jag.

Jag tänker mig att Paradise Jokkmokk, för Kitok, är en uppgörelse med sitt förflutna. Ärligheten lyser igenom hela albumet och är det som, för mig, lyfter skivan till fantastiska höjder.

Släkt med Lotta Svärd

Vasas Flora Och Fauna

Vasas Flora och Fauna är egentligen från Vasa i Finland men eftersom språket är svenska kan jag inte låta bli att ta med dom i kalendern. I den finaste luckan, dessutom.

Jag vet inte hur jag bäst ska beskriva Släkt med Lotta Svärd och vad det får mig att känna. Det är något med texterna som slår otroligt hårt mot mig.

Vemodet tar genvägen genom realismen och varje ord känns som att det är på riktigt.

“jag kom hit exklusivt för att dricka vin. Jag har ingen tid för ditt säregna geni ”

Varenda låt är en som en kort, fristående berättelse tagen direkt ur en realistisk situation. Det handlar om allt ifrån att gärna vara med i folks liv även fast man egentligen känner sig otillräcklig, till att se en gammal kärlek gifta sig medan man själv står kvar i samma gamla fotspår som förut.

“Vad gör man, när prästen just ska viga? ”

De två medlemmarna Mattias Björkas och Iiris Viljanen passar båda, med sina härligt finlandssvenska dialekter, in väldigt bra till den vackra vismusiken och varje låt är nära perfektion när det kommer till att få fram berättelsen.

Som allra finast blir det i Di tror int när jag säger, en duett som kan vara den starkaste låt jag har hört på väldigt, väldigt länge.

“Nog klingade det lite falskt när jag försökte förklara, det är inte nå jävla hem till gården ”

Släkt med Lotta Svärd är Sveriges bästa album 2015.